En ny tid - en ny blogg

Ingenting är konstant, det har jag lärt mig från yogan. Inte heller i bloggvärlden. Från idag flyttar den här bloggen till johanna.yogaworld.se

Samma Johanna. Samma ord. Samma tankar. Samma reflektioner.

Välkommen dit!
<3

FullSizeRender-7.jpg

Göra plats för livet.

Kalendern är ofta maxad. Att lära sig vara egenföretagare är en brokig väg. Men oerhört lärorik. Både om företagande och om livet. Det jag inte haft plats med är just det. Livet. Det är det man ger sig in i. Ett par år av att jobba och att bygga sin verksamhet som i grund och botten är en dröm. Sociala tillställningar och möten får alltid stå tillbaka för verksamhetens bästa. Relationer av olika slag prövas till bredden. Ibland blir det pannkaka. Ibland inte.

Jag tror inte det spelar någon roll om man är egenföretagare eller inte när det gäller det här. Vi maxar kalendern. Jobb, barn, aktiviteter, allt ska hinnas med. Note to self- allt kommer inte hinnas med. Det är inte meningen. Var sak har sin tid. Det betyder inte att det aldrig kommer att få plats bara för att det inte får plats just nu. Leva i det som är, så svårt. Efter de förutsättningar och möjligheter och begränsningar som finns. Ofta är de ju bara just nu. Men vi tror att de kommer vara för evigt. Det är såklart olika för alla. Allas våra liv, förutsättningar, möjligheter och begränsningar är olika.

Att göra det man kan är lätt att säga men kanske få som gör det. Egentligen. Jag skulle kunna göra en massa saker, prioritera om och framför allt värdera om många saker för att göra plats för livet. Kalendern tillåter inte plats för livet. Spontana infall, att någon blir sjuk, att jag själv blir sjuk, att flytta, besöka vänner på långt håll. Eller för vardagen att få ske. En kort promenad. Ett par andetag. Ett samtal. Ett möte. En kram. En puss. Men det är mest i mitt huvud. Påhittade strukturer om vad jag tror att man måste göra. För mig personligen ligger det väldigt mycket en ekonomisk aspekt i detta. Jobbar jag inte kan jag heller inte betala hyran eller köpa mat. Ingen betalar mig när jag gör ingenting eller är sjuk. Men när jag gör plats för livet och gör plats för att göra ingenting och gör plats för att vara med nära och kära - det är då jag är som mest kreativ. Då jag upptäcker vad jag vill och önskar innerst inne. Det är då jag är stark i mig själv. 

Livet är ju ändå det viktigaste vi har. Gör mer plats för det. Vad det nu betyder för dig. 

”Normal is getting dressed in clothes that you buy for work and driving through traffic in a car that you are still paying for - in order to get to the job you need to pay for the clothes and the car, and the house you leave vacant all day so you can afford to live in it.” - Ellen Goodman Saker - vad behöver du i livet - egentligen?

”Normal is getting dressed in clothes that you buy for work and driving through traffic in a car that you are still paying for - in order to get to the job you need to pay for the clothes and the car, and the house you leave vacant all day so you can afford to live in it.” - Ellen Goodman

Saker - vad behöver du i livet - egentligen?

Att backa tillbaka för att komma framåt.

Strävan framåt för att utvecklas kanske känns som en självklarhet. Att utveckling sker framåt. Att vara driven. Visa framfötterna. Komma med nya innovation idéer. Det kan det vara. Men det kan också vara att backa tillbaka. Välja med precision. Välja det som känns bra i hjärtat att stå för. Även att omvärlden ber dig om mer. Mycket vill alltid ha mer. Vad gör man av det? 

Jag får frågor om jag kan hålla workshops om vissa saker ganska ofta. Det är fantastiskt smickrande. Och jag skulle säkert kunna göra det. Tjäna pengar på det. Visa mig i branschen mer. Men jag gör det inte. För det känns inte rätt i magen eller i hjärtat. Jag känner mig inte grundad i min egen kraft för att göra det. Jag backar tillbaka, utvecklar och utmanar i det jag gör så att det blir riktigt bra. Färre projekt med mer kraft. Det kommer ta mig framåt. Det kommer utveckla mig. Försöker lita på att det även kommer bära mig ekonomiskt. I det här fallet handlar det om min yoga i mitt yrke. Det går att översätta till alla branscher. Till alla delar av livet. Först kommer rädslan i att glömmas bort. Att inte synas. Sedan vilar man i den kraften.

Att backa tillbaka ibland är det som gör att vi kommer framåt. Skippa hetsen. Strävan att hela tiden sticka ut. Komma med nya idéer. Det finns tid för det med. Den tiden kommer. Tiden att backa tillbaka kommer också tillbaka. Tid för reflektion är viktigare än någonsin. Det är att stå i kraften i det som är som tar en framåt. 

Foto: vegafoto.se

Foto: vegafoto.se

Säga nej när man egentligen vill säga ja.

Hur många gånger behövs för att man ska lära sig? Förmodligen hela livet. Men det blir bättre och bättre för varje vända. Kanske har det med erfarenhet att göra. Med ålder. Kanske blir det lättare med åldern att säga nej och att man inte bryr sig lika mycket om andras tankar. Det lär jag väl bli varse om när jag blir äldre. 

Blir bekräftelsebehovet mindre? Rädslan att göra andra besvikna. Inte leva upp till förväntningar. Fasaden. Skuldkänslorna. Skammen att inte orka. Tills dess är det kanske learning by doing. Det blir bättre och bättre för varje vända. Lärdomarna blir fler och fler. Känslan inombords lättare och insikten om att ha sagt ja eller nej med eftertänksamhet värmer mer och mer. Att säga ja gynnar inte alltid andra. Det gynnar inte alltid en själv. Det är lätt att tro det.

Så länge håller jag till godo med fysisk träning, yin yoga, naturen och meditation. Meditationen är hos mig just nu en motvind men utan den blåser det hårdare. Det kommer vända. Och skrivandet, reflektionen, att skriva ner vad jag vill prioritera hjälper att hålla sig till insidans röst och våga säga nej när man egentligen vill säga ja. För det är ju så roligt. Och när man jobbar med det man vill och det man tycker är roligt kan man jobba hur mycket som helst har jag hört. Jag kan intyga att det är inte sant. 

Att välja med precision och säga ja eller nej utifrån både vilja och energi, det är det som gör att det är roligt att jobba. Och att leva. Och att lära sig, hela livet.

Foto: vegafoto.se

Foto: vegafoto.se

När ord lämnas fria.

Så fort ett ord lämnar insidan är det fritt för "tolkning" av omgivningen. För det är det som händer. Vi tolkar ord utifrån vår egen verklighet. Kanske är det det som gör kommunikation så svårt. Även om vi använder samma ord så menar vi olika saker. Olika tonläge. Olika innebörd beroende på utgångspunkt. Speciellt det skrivna ordet. 

Det skrivna ordet i en blogg. På instagram. I ett meddelande. I en bok. På ett papper.  Du tolkar det utifrån dig själv. Jag tolkar det utifrån mig själv. Det är också det fina i det. Det kan också skapa missförstånd. Funderingar. Problem. Samma som det talade ordet. Ibland önskar vi att det inte hade lämnat insidan. Men det bara händer. Och då ska det väl kanske ut. Det skapar i alla fall fler ord. Eller färre. 

Ord som lämnas från skribenten, talaren, människan är då fria. Och vi kan inte helt styra över hur de tolkas. Förutom ja eller nej. Tydligare än så kan det nog inte bli. Kan vara lika viktigt att släppa ut dem ändå, de andra orden. Ut i det fria. Ord kan också ofta vara tagna ur sitt sammanhang. Vilket skapar en annan tolkning än den ursprungliga. 

Jag tycker kommunikation är väldigt spännande. Och svårt. Och roligt. Jag har ett par konversationer på olika håll som jag förundras över hur det kan bli. Är jag så dålig på att kommunicera vad jag menar? Hur tydlig kan jag vara? Eller otydlig? Tydlighet för mig är uppenbarligen inte tydlighet för andra. Allt är ju utifrån min egen verklighet. Där hela min historia finns. 

När ord lämnas fria skapas också plats för känslor, tankar och erfarenheter. Rädslor. Ord och kommunikation är också ständigt närvarande på insidan. Den konversationen kanske är viktigare än den på utsidan. Den påverkar garanterat den på insidan i alla fall. Att lämna ifrån sig ord är också blottande. Och ett privilegium. 

Ord som präntas ner på papper blir oerhört kraftfulla. De får betydelse. De lämnas fria. Fria för nya perspektiv. Diskussioner. Olika synvinklar. Det finns så många ord att säga om detta. Så många tolkningar. Så många fler än min. Så många fler än din. Alla lika viktiga. 

tumblr.png

Nej, jag vill inte bli den jag var - jag var ju tokig.

Jag har den senaste tiden läst många blogginlägg, korta instagramposter och artiklar om utbrändhet, utmattning och depression. Jag känner igen mig i nästan alla eftersom jag själv varit där. Det som slår mig är att många skriver att de inte känner igen sig själva och saknar sitt gamla jag. Hjärnan skadas vid utbrändhet, minnet försämras, intryck kan inte vara i samma mängd som tidigare, ljud och mycket folk blir nästan omöjligt. Sociala relationer och mingel får stå tillbaka.

Jag kan förstå att man saknar sin gamla förmåga att ta in och orka träffa människor men jag får själv en tankeställare när jag läser om saknaden av att inte vara lika effektiv längre, klara av lika många saker och så vidare. Om det hade varit ett bra mönster i de avseendena så hade väl utbrändheten kanske inte varit där hos mig? Eller det kanske den hade men i en annan form. Alla har sin egen upplevelse och ståndpunkt i detta och jag kan bara gå till mig själv. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till den Johanna som var sjukt effektiv, jobbade konstant, levde ett halvår framåt i tiden varje dag. Sedan är det olika för olika människor. Förutsättningar ser olika ut beroende på arbete och livssituation. Jag utgår från min upplevelse och när jag ser tillbaka så var jag ju tokig. Men det såg jag inte då. För det gör man inte. Jag lurar nog mig själv ganska ofta fortfarande. 

Jag är också, som jag ofta läser, frustrerad över att jag inte alls är stresstålig, inte klarar av mer än en sak i taget och får panik när jag inte hinner det jag har tänkt eller när folksamlingen blir för stor och ljudnivån för hög. Men det är just det, jag tänker nu. Det gjorde jag inte innan. Jag märker när signalerna signalerar. Jag skulle aldrig vilja hamna där igen men jag skulle heller aldrig vilja ha de beteendemönster jag hade innan. Jag har redan blundat för många gånger under hösten och det visar sig när det kommer fram att jag glömt saker, missat vissa administrativa viktiga detaljer i mitt företag. Missat återkoppling till andra människor. Vissa saker skulle jag kunna ha valt bort, andra inte. 

Jag vill inte bli den jag var. Jag vill vara den jag är. Med de skavanker som är nu. Med de erfarenheter som påminner mig varje dag om hur jag lever min vardag. Ibland gör de mig galet frustrerad men de hjälper mig att välja en bättre väg för mig. Jag är så glad att många pratar om detta men det gör mig förkrossad hur många som känner igen sig. Och jag vet helt ärligt inte vad som förhindrar det. Det finns många vägar men samma väg är inte rätt för alla. Vissa avseenden är individuella, andra ligger i samhället, förväntningar och strukturer. Min väg var yoga och mycket samtal. För någon annan kan det vara något annat. Yoga är fortfarande lika viktigt men annan träning likaså. Vara ute, sysselsätta mig med andra kreativa saker som inte direkt har med mitt arbete att göra. Och skriva, tack och lov för skrivandet. 

Foto: vegafoto,se

Foto: vegafoto,se

Otålighetsmail gör mig galen.

Jag har väldigt svårt att förhålla mig till mail. Jag har svårt att förhålla mig till de som mailar samma mail till flera av mina mail-adresser samt till messenger på Facebook för att försäkra sig om att jag nåtts av informationen. Jag har svårt att förhålla mig till att jag kan få samma mail två dagar i rad för att jag inte svarade den första dagen. Jag har svårt att förhålla mig till att jag själv gärna vill ha svar på mail. Helst innan jag skickade dem. Jag har svårt att förhålla mig till att mina mail samlas på hög och mina skuldkänslor växer mer och mer för varje dag för att jag inte har svarat på dem. Jag har jobbat med annat eller varit ledig. Jag struntar inte i dem. Jag förutsätter att de jag mailar heller inte struntar i mina men att de antingen har annat på listan som är viktigare eller att de är lediga. Det får man vara. Men det kan också ge skuldkänslor. Mycket märklig ekvation. Att aldrig få svar är ju lika frustrerande. Svårt det där. 

Så för att öva på att förhålla mig till detta har jag autosvar på mina mail. Att det kan ta en dag eller två innan man får svar. Det kan vara så att jag tittar om det är ett akut mail som jag måste svara på under min lediga tid eller om det kan vänta en dag. Kommer någon att avlida? Om inte, då kan det vänta. Jag struntar inte i det. Men, jag tar min friheten att avgöra. Och med det tar jag väl mig även rätten att avgöra hur viktigt det är för mig. Medan det kan vara väldigt viktigt för någon annan att få svar på. Det är en livslång konflikt. Jag gör mitt bästa. Jag struntar inte i mail eller när någon försöker kontakta mig privat eller med jobb. Ibland faller saker mellan stolarna och då försöker jag rädda upp det bäst jag kan. Det är en mänsklig faktor och händer oss alla någon gång. Den faktorn kan dock sluta mer eller mindre lyckligt. Jag är tacksam för de som påminner mig om det jag glömt eller missat. För det gör jag. Missar saker. 

För att inte blir galen försöker jag strukturera mailkonversationer i mappar, styra random meddelanden till mail istället, använda autosvar och avsätta tid för att svara istället för att dutta här och där. Ibland svara via dator, ibland via mobil. Det funkar inte för mig. Till slut vet jag inte vad som är vad. När jag väl avsatt tid och svarat på allt är det otroligt befriande. Jag övar också på att ge andra ett par dagar på sig att svara, eller en vecka. Vilka förväntningar sätter jag på mig själv i det här? Jag försöker tänka till med mina egna mail och meddelanden. Ibland funkar det och ibland inte. Vi är ju alla människor. Jag ogillar ju egentligen inte mail. De flesta är ganska trevliga. Såklart fattar jag att en del mail behöver snabba svar och andra inte. Men otåligheten hos andra och otåligheten hos mig själv kan göra mig galen. Hur gör du för att inte bli galen?

IMG_5775.PNG

När insidan höjer rösten.

Då är det dags att lyssna. Innan den skriker. Innan den får panik. Ångest. Och slår bakut. Tack och lov skriker den inte. Men den gör sig påmind. Tydligt. Insidan höjer rösten på många sätt. Uttrycker sig i tankar, irritation, inflammationer, dålig sömn, korta stubiner och korta frågor och svar. 

Insidan vill ha kärlek, lugn och ro. Så det ska den få. Den började viska för ett par veckor sedan men ibland låtsas man inte höra. Det brukar gå ganska bra. Så långt tills den höjer rösten.

Tänk att det finns skam i att vara trött. Att oroa sig för att andra ska se en som svag för att kroppen och hjärnan behöver stanna upp och samla energi. Att man ska fundera på om man mister jobb, umgänge eller annat för att man berättar hur man mår. När nästan alla känner samma saker fast de vågar inte säga det. Det finns de som tycker att det är en svaghet. Det finns det som inte tycker det. De tycker det är klokt. Vad som är viktigt är om din insida viskar, höjer rösten eller skriker. Och vad du gör åt det. 

Mer och fler pauser bokas in i min kalender. Downshifting, som jag tappat helt, kommer tillbaka. Ingen mobil efter 20.00 om det inte är nödvändigt. Påverka det som går att påverka. Göra annat. Göra inget. Påminner mig själv om det jag själv säger - den som har mest att göra vinner inte.

IMG_5751.PNG

När tystnaden ger fler ord.

I förlängningen.  I förlängningen ger tystnaden fler ord. Jag hörde mig själv säga det på min yin klass idag. Ibland är det så, att jag hör mig själv säga något till andra som jag egentligen säger till mig själv. Behovet av tystnad är stort. Man kan tänka att orden ska bli färre. Så kan det också bli. 

Backa tillbaka för att ladda om ger mer skjuts framåt. Mer än att stånka sig och ”push through”. Bara lite till. Nej, inte bara lite till. Nu. En paus i tystnad tar dig igenom. Du tror inte det. Men det gör den. Läskig är den ibland också. Och jobbigt. Ibland underbar.

I förlängningen ger tystnaden fler ord. Tystnaden är konversationen med dig själv.  Rösten som inte hörs men som talar med dig.  Tystnaden sorterar relevanta ord från orelevanta att följa med dig in i framtiden. Så kanske att tystnaden ger dig fler relevanta ord helt enkelt. Det borde vara rubriken.

Det händer så mycket när man tänker ett steg till. Stannar upp. Reflekterar. I tystnaden. Om tystnaden. 

IMG_5706.JPG

Simma din egen väg, med strömmen istället för emot.

”Only dead fish follow the stream”. Den har man ju hört. De där som bara följer med strömmen utan att tänka själva, utan att agera. Gör som alla andra gör.  Det är en sida av det här resonemanget som har utvecklingspotential.

Det finns också väldigt mycket kraft i strömmen. Kraften och viljan att förändra. Att stå upp för vad som är rätt och fel. Så lätt som det är att stå och titta på är det också att gå samman. När man är fler. Och alla gör det. När alla lyfter varandra. Kanske en önsketanke. Men inte omöjlig. Det finns många exempel där alla lyfter varandra och när det sker – då ”vinner” också alla.

Tillsammans kan man göra mycket. Det betyder inte att alla behöver tycka lika. Eller för den delen alltid göra lika. Men det kan finnas ett gemensamt mål. Det är otroligt kämpigt att kämpa mot strömmen helt på egen hand. Ensam är inte alltid stark. Snarare tvärtom. Oftast finns det då också utrymme för egna vägar. För kreativitet.

Man behöver inte vara en död fisk bara för att man följer strömmen. Samhället bygger på struktur. Samhället skulle kunna vara strömmen. Meningen där är också friheten att vara sig själv och sin egen. I det stora. Även om det tyvärr inte alltid uppfylls.

Vi flyter framåt tillsammans och insikten och inställningen om att det finns tillåtelse att simma med vilket simsätt man vill underlättar varenda ström, varenda våg på färden. Kraften och energin finns i strömmen. Vi ger fart till varandra. Du ger fart till någon annan. Du får fart från någon annan.

Även om vi är på samma färd, samma bransch, samma önskan, i samma värld, så betyder det inte att vi behöver simma mot varandra.  Du kan välja vem du vill simma bredvid. Göra ditt bidrag till strömmen så energirikt som möjligt. På ditt sätt. Påverka. Stå upp när något är fel så fler kan stå med. Var den pigga fisken som väcker de sömndruckna fiskarna. Var kraften i strömmen. Energi. Tillåtelse, energi och mod är dragningskrafter. Simma med strömmen med dem i en positiv riktning, istället för emot. Jag är säker på att det går. 

Fishart lånad från pinterest.

Fishart lånad från pinterest.

Practice it before teaching it.

Jag har skrivit förr om det här fenomenet att gå många utbildningar, skaffa sig fina poäng på pappret men inte skapa utrymme för ny kunskap att landa och förankra sig. Ska du undervisa något till någon annan måste du själv ha upplevt det. Annars är det bara en reproduktion av något annat. Ett rapande av någon annans ord. Någonstans måste det förankras. Landa i dig och bli till dina ord. Öva på det du vill förmedla och du måste framför allt själv GÖRA det själv. Vill du undervisa meditation så måste du meditera själv. Vill du undervisa yoga måste du yoga själv. Vill du vara fotbollstränare måste du på något sätt hålla dig uppdaterad inom ämnet, testa övningar och teknik. Du måste inte bemästra varje liten detalj men du behöver veta vad du pratar om.

Det behöver inte bara handla om yoga, egentligen om allt i livet. Nya lärdomar, insikter, diskussioner får alltid en djupare innebörd efter reflektion. Att inte bara skaka av sig, när man försökt, vridit och vänt och eventuellt fått ett nytt perspektiv eller åsikt så kommer den, "the sweetness", ett annat resultat eller utgång. När vi gör någonting med det. Inte bara låta det passera med vinden och notera att det var lite blåsigt den dagen. Utan när något från det inre dragit oss framåt, den inre kraften och styrkan, viljan att förankra något och klokskapet i att låta något vara. Det är då det händer, när det kan förmedlas genom dig. 

Practice it before teaching it. Lätt att säga säga, lite svårare att göra. Men så nödvändigt.

IMG_5598.JPG

Förlåt dig själv - men var inte för snabb.

"Forgive yourself, but don't forgive yourself to soon". Orden kommer från den helt underbara meditationsläraren Sally Kempton. Jag har knappt sett på maken till mer kunnig, professionell, underhållande och pedagogisk lärare. Dessa dagar guidar hon oss i meditation och dess filosofiska värld samt hur man faktiskt förmedlar den på ett någorlunda begripligt sätt. Det är ett härligt och läskigt utforskande. 

Det är inte alltid lätt att meditera och det är inte alltid lätt att veta vilken väg man ska gå. Eller vilka alternativ som finns. Det är så lätt att bara ge upp för att det inte funkade på en gång. Det är det där otåliga folket igen. Det går liksom att applicera på allt. Vi hittar gärna en ursäkt till att sluta för att det kanske inte blev klockrent första gången. Det är nog det vi egentligen kallar för ren lathet. Som att ge upp en träningsform för att det var för jobbigt eller en ny rutin eller arbetsuppgift som kräver en ansträngning. Det kan vara skrämmande att ta ett obekvämt samtal eller inse en sanning eller mindre charmig sida av sig själv. De finns hos oss alla. Det där vi helst inte vill erkänna varken för oss själva eller någon annan. 

Det är inte alltid så lätt och man får förlåta sig själv att något kanske inte blev av eller så perfekt som man hade en illusion om att det kunde vara. Det kan man göra en eller två gånger. Rimlighet och sunt förnuft är bra ingredienser. Man kan förlåta sig själv lite då och då. Men man kan inte göra det för lätt. Att skapa vanor eller rutiner tar tid och kräver en insats. Det är inte mycket som kommer bara av sig självt.

Det är ett fint mantra att påminna sig själv om. "Forgive yourself, but don´t forgive yourself to soon". För att få ut något måste du lägga in något. Intag och uttag. Insats och utdelning. Bestäm dig för vad du vill. Disciplin tar dig framåt, ödmjukhet och förlåtelse håller dig mänsklig. 

IMG_5590.JPG

Lilla gumman syndromet i ett företagande - FLOW 1 år

Just idag är jag sjukt stolt. För ett år sedan idag öppnade FLOW Yogastudio. Många var de som hejade och stöttade för ett år sedan när jag bestämde mig för att slå på stort. Många var de som tvivlade. Lilla gumman, hur tänkte du nu? Hur ska du klara dig? Har du några pengar? Hur ska du konkurrera med stora företag som har både marknadsavdelning, strukturer och system och framför allt massor av pengar. Många var de som tyckte jag var modig som vågade. Några av dem har också varit med hela vägen tills nu och jag är säker på att de kommer vara med många år till framöver.

Många är de tårar som fallit under året. Många är de tvivlande tankarna, självföraktet och förminskning av min egen förmåga och person. Men fler är de bubblande tankarna som tror på mig själv. Fler är de stadiga tankar om vad jag vill, vad jag tror på och vad jag vill förmedla. Drivkraften är enorm.

Som en företagare som förmedlar mjuka världen måste man ha skinn på näsan. ”Yoga, det är väl inget jobb? Det är väl inget man kan tjäna pengar på? Hur många medlemmar har du egentligen?” Många var de fajter med Skatteverket och många var och är med fastighetsägare, byggare och allmänna kritiker. I ett år har jag krigat för en skylt på fasaden. Den finns inte ännu men tror ni jag kommer ge upp. Svar nej. Att vara ung kvinna i en värld dominerad av storbolag och myndigheter är inte lätt. Det krävs att man vet, eller låtsas veta vad man pratar om när man ska beställa renoveringar och förhandla om rimliga priser. När andra ser ner på en får man se upp till sig själv.

Jag är sjukt stolt idag att kunna se tillbaka på det som det första året innehöll, att jag lyckats, tillsammans med FLOW-teamet förmedla vad vi står för, skapa en gemenskap och en tillåtande miljö för människor att mötas på. Ombyggen, tillbyggen och en grym omsättning i hårda mått mätt. Så starka som vi är nu har vi aldrig varit. Så många som vi är nu på studion har vi aldrig varit. Människor som tillsammans skapar en fantastisk plats.

Många var de som tvivlade. Så även jag. Många var de som trodde på mig. Så även jag. Det var en berg- och dalbana. Är en berg- och dalbana och kommer så fortsätta vara. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra och ibland går det skit.

Lilla gumman håller sig själv i handen. Alltid. Lilla gumman håller andra i handen och blir hållen i handen. Lilla gumman har FLOW. Tack till er som varit med på resan. Tack till er som är med på resan. Tack till er som följer med på den fortsatta färden.

Foto: Erika Graham

Foto: Erika Graham

Möjligheter och begränsningar, hur tänkte du hinna allt?

Det här med att sköta en verksamhet på egen hand är ibland en utmaning. Jag lär mig sjukt mycket men blir också påmind om människans begränsningar. Då menar jag inte begränsningar i drömmar och visioner utan mer begränsningar i tid och hur mycket som är nyttigt att göra på en och samma gång. Och hur man hanterar och förhåller sig till det. Fixa med kylaggregat och ventilation, konstgräs till terrassen, byggnad och skåp till omklädningsrum, event som ska ut, ekonomi som ska skötas, dra igång ett höstschema och välkomna både nya och gamla deltagare och hålla inspirerande klasser själv. Och så utbilda på det. Hur tänkte jag där? Samtidigt, hur skulle jag ha tänkt? Vad skulle jag välja bort? Väldigt tricky… Ingen chef att bolla tillbaka till, ingen kollega att lämna över till. Jag är ju chef. It all comes back to me. Tack och lov har jag ett fint team med mig som ger mig hjälp i det som går och framför allt inspiration och pepp.

Och på det privata planet så säljer jag samtidigt en lägenhet och försöker få köpa ett sommarhus. Bara det hade räckt som action i livet. Och just det, fanns det ett socialt liv också? Nja, det är oerhört begränsat just nu. Dock är min önskan att det ska vidgas igen inom en snar framtid. 

Men det är härligt att känna att man lever. Att det går bra även om det finns bakslag, utmaningar och besvikelser. Det går liksom inte rätt jämt. Och det blir inte alltid som jag vill. Och jag tänker att det är väl tur att det är så. Det är nog precis så det ska vara. Allt ska inte gå lätt hela tiden och allt ska inte vara svårt hela tiden. Jag har stångats i ett år och jag fortsätter stångas men ungefär till hälften. För jag lär mig på vägen. Möjligheter och begränsningar. Precis som det ska vara. En sak i taget. Man måste vara sann och ärlig mot sig själv. Och sätta gränser. Andas, meditera, träna, skriva, kramas. Ibland backar man. Ibland gasar man. Och är det något som inte hinns med, ja då är det så. Tack till det som hanns med. Det var precis så det skulle bli. Mitt i allt så är det ändå lycka.

IMG_5502.PNG

När vidderna vidgas.

Expansion. Lugn. Stillhet. Tillfredsställelse. Närvaro. Medvetenhet. Kalla det vad du vill. Luften är krispigare. Synen klarare. Lungorna starkare. Rösten på insidan stadigare. Den första puckeln bestigen. Tillåtelse att få följa med till nästa. Att det får gå bra emellan. Lättnad. Frihet. Kittlande rädsla. Stöttning. Intag och uttag. 

Vidderna vidgas. Oändlig är evigheten.

Löpningens (och annats) – av eller på.

Jag vet att det inte finns något som heter ”annats” men nu hittar jag på det ordet. För att jag kan. Jag har sprungit lite från och till i mitt vuxna liv. Ibland kort och ibland långt. Vartannat år har jag sprungit Göteborgsvarvet och det har skett tre gånger. Nästa år ska bli den fjärde. På det fjärde ska det ske liksom. Under två timmar.

Löpning är en sådan där av eller på för mig. Antingen springer jag, eller så springer jag inte. Det betyder inte att det inte är skitjobbigt och att jag inte måste kämpa för att ge mig ut. Byta om, snöra skor. Det är ett högt berg och en ocean av tid som krävs ibland. Men när det blir gjort blir livet så himla mycket bättre.  Pulsen brukar också vara högre än ett höghus.

Men så tänker jag att det är ju såhär med så många saker. Av eller på. Allt eller inget. Prestation eller nederlag. För det är ju vad det blir om man inte lyckas prestera. Eller? Samma sak med semester. Från en dag till en annan så är det fullt ös eller ingenting. Och så kommer sjukdomen som ett brev på posten när alla delar av en äntligen får vila. Varför är det så?

Så nu gör jag ett försök i alla fall att göra övergångarna lite mer smooth. Det har inte funkat så bra innan men det betyder inte att man inte kan föröka igen. Och med en liten justering. Nu jobbar jag lite. Är ledig lite. Dessutom under lite längre tid in i augusti än vad jag tänkt. Det kommer bli fullt ös framöver. Var så säker. Men på vägen dit kanske jag hinner vänja mig lite. Sätta rutiner. Medvetet. Och försöka hålla dem. Disciplin.  

En författare fick frågan på nyhetsmorgon hur hon hade motivation till att skriva så många böcker och hur hon höll ångan uppe. Svaret var ”Disciplin”. Att sätta sig även om inte orden kom. Även om de sedan ändrades. Vissa dagar kommer de i floder. Andra dagar inte alls. Men rutin även när det är tråkigt och jobbigt var nyckeln. För henne.  Inte av eller på. Do what works for you. 

Löpningen är ju utan klocka, utan distans. För nu. Det kommer säkert ändra sig. Men det är ännu inte av eller på. Det är att hålla rutin även om det bara blir en kort vända. Andra dagar en mil eller mer. Vi får se hur det går. Och vi får se hur det går med det andra. Försöka kan man alltid.  Smidiga, mjuka övergångar.

IMG_5328.JPG

Skärmtid för barn. Skärmtid för vuxna kanske?

I morse var det ett inslag med barnpsykologen på Nyhetsmorgon där de pratade om vikten av att begränsa skärmtiden för barn. Hälsoskäl var en anledning men också sociala relationer, att de inte umgås med varandra IRL och inte spenderar så mycket tid utomhus. Vilka spel de spelar går ju absolut att diskutera och definitivt hur man uppför sig på nätet.  Inte att förglömma är dock att många barn och unga har sina relationer just på nätet för det kanske är där de faktiska har kompisar eller att de bor långt bort.

Lite senare gick jag och min sambo genom Slottsskogen i Göteborg och när vi passerade Linnéplatsen satt där två mammor på filtar med ballonger och presenter. Barnen sprang runt med sina ballonger och lekte med varandra och när vi kom närmre så satt, föga förvånande, mammorna med näsan i varsin mobil och ett glas bubbel i handen. Lite längre fram gick vi ifatt en pappa som släntrande fram hängandes över barnvagnen med näsan i mobilen och höll på att gå in i ett blomster-arrangemang. Jag ska inte raljera över föräldraskap för jag har inga barn så jag vet inget om det. Det är heller inte min poäng.

Min poäng är att barn gör som vuxna. Om skärmtid ska begränsas för barn kanske den ska göra det för vuxna också? Eller så förhåller man sig till det. Medvetet. Det är såklart annorlunda att vara barn eller vuxen och man gör olika saker. En del saker måste göras via mobilen. Jag sitter själv med näsan i mobilen varje gång jag sitter på spårvagnen och jag kollar själv på mobilen när jag är bland vänner och ”umgås”.

Skärmtid borde väl begränsas även för vuxna av hälsoskäl? För att vila hjärnan? Minska stress att ständigt vara uppkopplad? Det mest spännande som slagit mig denna semester är att ”folk” har varit väldigt oroliga för mig under våren att jag jobbat för mycket. Samma ”folk” verkar vilja att jag ska jobba när jag väl tagit mig tid att ha ledigt. Om jag inte svarat på ett mail så kommer ett meddelande till messenger på Facebook om samma sak. Relaterat till jobb. Varför? Jo, för att vi är vana vid att få svar direkt. Vi är otåliga. Vi skickar meddelande istället för att ringa för att sannolikheten att vi får ett snabbt svar är högre. Jag är inte bättre själv. Jag gör exakt samma sak. Så nu reflekterar jag över det en stund. Det finns ju såklart väldigt många dimensioner och perspektiv på detta. Det är inte så lätt alla gånger men ett mer sunt förhållningssätt skulle nog alla må bra av. Oavsett ålder. 

Foto: vegafoto.se

Foto: vegafoto.se

Varför tror vi att allt som känns är farligt?

Idag var jag på yoga och jag hörde en kvinna säga till en annan att hon kände av sin ländrygg så mycket. Det kan ju finnas många olika anledningar till det som jag inte känner till. Hon tillade att det här kanske inte var så bra ändå och att hon inte skulle göra yoga. Det kan ju absolut vara en god idé i hennes fall. Eller inte, vad vet jag. Men jag kom att tänka på att vi som människor så ofta relaterar något som känns med något som inte är bra. 

Att vi ska undvika det som är jobbigt eller känns snarare än att ta reda på vad anledningen är eller vad det kan bero på. Vad man kan göra åt det. Fysiskt eller mentalt. I ett större perspektiv.  Det som känns är inte alltid farligt. Snarare bra. Så länge det inte är en skada såklart. Ni fattar nog vad jag menar. Annars gör du en egen tolkning och den står för dig. Vissa saker som känns eller gör ont är givetvis inte bra. 

Varför är det så? Rädsla? Jobbigt att ta itu med? Bekvämlighet? Det som känns är det som berättar något för oss. Lär oss att vara i oss själva. Lära känna kroppen. Och knoppen. Det är när det känns som det kan ske utveckling. Transformation. Allt som känns behöver ju inte vara skitjobbigt för att det ska få oss att öppna ögonen eller tänka efter. Att våga analysera istället för att trycka bort. Och agera utefter det. Det är nog det som tar oss framåt. Allt som känns behöver inte vara farligt. 

Ett tält. Ett kalfjäll. En storm. Moder Natur regerar.

Som en vindtunnel. En stark kraft som tar tag i den 20 kg tunga ryggsäcken och skulle kunna svepa iväg dig som en liten vante. Så långt ögat når är det moln- och snöklädda toppar. Kargt landskap. Rått, naket, ärligt. Det finns växtlighet. En sträv sådan. En vacker sådan. Det är livet. När man kämpar i uppförsbacke och vinden piskandes i ansiktet - det är då plötsligt det vackra uppenbarar sig. Om man lyfter blicken istället för att borra ner den. Följer med i det som är. Naturens gång är föränderlig. Ständigt liv och död. Frö som sås, växer, frodas innan naturen tar hand om det igen på ett eller annat sätt. Och allt börjar om. 

Hjärtat bultar. Värmen och svetten sprider sig trots den låga temperaturen på höjden. Natten intåg gör att vi försöker göra oss så tunga som möjligt så att inte tältet blåser bort. Sömn - svar nej. Vatten i vattendragen, det enda som går att bära med. Renarnas blickar. Lemmlar rasslar förbi i ilfart. Det finns så mycket kraft runt om oss. Det är naturen som regerar. Naturen som bestämmer. Här finns energin. I den kan man också samla energi. Om man följer med istället för att kämpa emot. 

Det är härifrån vi kommer. Sedan har vi förfinat och ombonat oss. Kanske för mycket. Avskärmat oss från vårt ursprung. Spelat spratt i vår egen hjärna. Vårt eget samhälle. Med vad vi behöver. Egentligen. Hur många murar människan än bygger upp kommer naturen alltid att ha kraften att riva dem. 

Semester för vissa. Absolut inte för andra. Den totala ensamheten. Noll kontakt med omvärlden. Läskigt som aldrig förr om det skulle hända något. Rädsla. Ängslighet. Frihet. Ett par dagar att lära känna sina egna känslor. Reaktioner. Oroligheter. Bekvämligheter. Beroenden. Tankar. Liv. 

Den nakna, råa, karga sanningen. Det vackra. Ett perspektiv på livet. Moder Natur regerar. Utan tvekan.

IMG_5146.JPG

En kopp på farstutrappan och vara glad för det man har.

Vara glad för det man har medan man strävar mot det man längtar efter. Den påminnelsen fick jag till mig för ett par dagar sedan av en i min närhet. Tack för det. Vi skyndar så mycket. Jag skyndar mycket. Men dessa dagar när allt det där galet hårda jobbet gett resultat kommer det ändå över mig. Herre min tid vad häftigt där är allt som åstadkommits det senaste året. Det jag själv åstadkommit och det jag åstadkommit tillsammans med andra. Det är tillsammans med andra det sker. Mycket av det som skett hade inte gjort det om viljan att lyfta varandra inte hade funnits.

Ledigheten behövs också. Just nu känns det inte riktigt som att jag vill gå på ledighet. Måndagskvällens stämning, gemenskap och fulla hus på studion var en magisk känsla att ta med sig in i ledighetens dagar. På topp. Det är nog precis nu jag ska pausa. Allt är föränderligt och inget varar för evigt. Inte detta heller. 

Så jag njuter så länge. Njuter av morgonkaffet på farstutrappan. Skogen. Vattnet. Ömsom den varma sommarbrisen som smeker över ansiktet med en lugnande känsla. Ömsom det svalkande regnet som sköljer bort tankarna på jämförelser och blickar på andra. Enkelheten. Det vackra. Det enda som behövs.

Vara glad för det man har medan man strävar mot det man längtar efter. Bra motto.