Tänk om vi alla skulle göra det lite oftare. Berätta vad vi upplever. Som människor. Allt som oftast gör vi det inte för att vi är rädda. Rädslan att misslyckas tar över. Rädslan att inte räcka till. Att inte leva upp till förväntningar. Inte klara lika mycket som alla andra. Att inte bli omtyckt av andra. Att visa oss sårbara. Men, allt som oftast, när vi väl delar med oss så är igenkänningsfaktorn hög. Och medkänslan. Vi märker att många kämpar med samma upplevelser, samma känslor, bara ur lite olika perspektiv. Ändå är det så svårt att visa oss sårbara. Att dela med oss. Den ribban av otillräcklighet vi lägger upp för oss själva lägger vi sällan upp för andra. Samtidigt lägger vi mindre tid på att lyssna på varandra. Att prata med varandra. Att se varandra. Att inte ha bråttom kan vara en konst.

Det vi ser är ju heller inte lika med hela sanningen. Det jag delar med mig av i sociala flöden eller till omgivningen är inte hela sanningen. Det är sant, men det är inte hela sanningen (varför det är så kan vi spara till en annan gång). Livet ser ju till synes väldigt roligt, häftigt och härligt ut utifrån. Jag sa upp mig från ett fast jobb, driver nu ett eget företag och jobbar med det jag älskar men det finns en baksida med det också, till exempel att försöka leva på mindre inkomst än vad jag gjorde på studenttiden. En frihet menar vissa, en livsstil menar andra. Ibland håller jag med och ibland inte. Och det är så skönt att man får känna olika. Det finns också en stor rädsla. Ibland är det en svindlande kittlande rädsla och ibland är det en fruktansvärd rädsla. Det är fantastiskt och jag ångrar mig inte en sekund att jag valt som jag gjort. Att dela med sig är också viktigt för att visa att det går att vända panikångest, likgiltighet, destruktiva tankar, icke fungerande organ, en kropp som inte orkar röra sig och en hjärna som är alldeles för överhettad för alla slags intryck. Inklusive socialt umgänge. Det går att vända tankar, mönster, beteende. Vi gör de val vi gör. Jag gjorde de valen jag gjorde. Då som nu. Det tar tid. Det kräver tålamod. Det behöver påminnelse varje dag hela livet ut. 

Vissa kallar det för mod att dela med sig. Jag kallar det för mänsklighet. Vi behöver inte lägga ut vårt liv på internet. Det räcker att vi pratar med varandra. Familj, vänner, arbete. Vad det än är. Min historia är inte unik. Det är jag och så många med mig. Så tack alla ni som hört av er efter artikeln i GP. Tack alla ni som delar med er. Tack alla er som stöttar. Tillsammans är vi starka och det finns många verktyg för att hjälpa och få lite förståelse för varandra. Fortsätt dela med er.

JOHANNAS VÄG TILLBAKA GICK VIA YOGA.