Provocerande tanke eller hur. Jag vet. Och det är meningen. För dig. För mig. Vi gör så märkliga val. Tankevurpor i hjärnan som gör att vi tror att vi inte kan, hinner eller ska. Jag är så trött på det. Jag är så trött på att folk är trötta. Så trötta att de inte orkar ta ansvar för sin vardag. Så trötta att de måste åka på en resa för att återhämta sig. För att hinna ikapp sig själva. För att hinna umgås med sin familj. För att hinna umgås med sig själv. Missförstå mig rätt. En resa, ett retreat eller ett äventyr öppnar upp dörrar för nya perspektiv. Det är något vi ska göra. Jag är bara trött på anledningen till dem. Att vi åker bort för att laga oss själva. Är inte det att fly? Eller? Vad är det för fix idé om att man inte kan ta hand om sig hemma. Att allt bara snurrar på. Det är så otroligt mycket intryck i vår vardag så jag är helt med på att det är svårt att sålla, svårt att inte låta sig påverkas och svårt att inte bi vilsen. Jag är det också. Jag bär på oerhört mycket frustration för det som förmedlas i media, för den idealbild av människa som förmedlas, för hur vi möter varandra och behandlar varandra. Och allt det där är också jag en del av. Jag funderar mycket på denna veckan om man kan driva ett framgångsrikt företag till exempel utan sociala medier. 

Att säga att alla har ett val är rätt men också samtidigt så fel. Alla har inte ett val. Vi har alla olika förutsättningar och olika erfarenheter. Det är inte så enkelt som att säga "du kan alltid välja". Men det jag vill säga ganska ofta är "Skärp dig!". Många slentrainlever och det är det som gör att vi behöver åka bort för att rädda oss själva. Att slentrianleva är också att jobba häcken av sig (den som jobbar mest vinner icke), att säga ja för att det förväntas av dig eller att hoppa över träningen för att du är trött och behöver nog vila på soffan med tv:n på och mobilen i handen. Jag slentrianlever. Jag jobbar mycket, jag skulle vilja gå på fler kollegors yogaklasser men jag har ju så många själv så det är svårt (eller?), jag tycker det är för långt att åka till andra sidan stan (det tar ju säkert en hel halvtimma) för att träffa en vän över en kopp kaffe och jag gnäller över att jag jobbar så himla mycket och aldrig är den någon som tackar en. jag kanske skulle ta och tacka mig själv? Jag kanske skulle lyssna på det tack som faktiskt kommer från en person men inte av de tio andra?

Så vad ska man göra då?

  • Min downshifting började gå bättre innan jag åkte till Bali. Där tappade jag allt igen. Så från och med igår blev det mobilen bort efter kl 20 på kvällen igen. Jag gillar verkligen internet men det är också den störta boven till otillräcklighet och frustration i mitt liv. Observera: i mitt liv. Jag lämnar alla dessa otaliga facebookgrupper som egentligen inte ger mig något. De som ger mig något stannar jag i. Så enkelt är det. Jag är kvar på internet men spenderar mindre tid på internet och med mer kvalité. Det kanske betyder att det dröjer mer än en timma att få svar på ditt meddelande. Ring mig om det är viktigt.
  • En gång i veckan ska jag träffa den där personen som jag alltid skriver "vi borde verkligen ses snart" och bestämma en tid och en plats. Och ses. På riktigt. Öga mot öga. Ha ett samtal.
  • Minst en gång i månaden ska jag besöka en kollegas yogaklass eller workshop för det kommer utveckla mig själv som person och som lärare betydligt mer än vad jag tror. Oavsett plats. Latmasken i mig ska inte ta över. 
  • Jag ska träna ordentligt igen. Jag slarvar oerhört med min träning. Det betyder inte att jag måste boka in tre klasser i veckan eller ut och springa som en tok. Jag kanske får till ett i veckan. Well done!

Jag kanske misslyckas, ja, då gör jag det. Då får jag börja om igen. Jag är ju i alla fall medveten om att jag misslyckas och varför. Ibland kanske det är lathet. Ibland kanske det kommer något annat emellan. Ibland kanske jag måste jobba fast jag inte tänkt det. Ibland kanske jag eller någon annan blir sjuk. Nu har inte jag barn men det jag vet om barn det är att de gillar glada och friska vuxna och det blir de flesta vuxna av att träna för att orka jobba och att spendera tid med sina barn. Det är en drömvärld att få till allt, jag vet, och att verkligheten ser annorlunda ut och det kanske den gör. Eller så gör den inte det. Kanske att det handlar om att lyfta blicken, prata med människor, överlista latheten och ta ansvar för din mentala, fysiska och energimässiga hälsa. Att säga ifrån. Kanske att det skulle ge dig mer i din vardag, att umgås med nära och kära även under de 48 resterande veckorna under året och inte endast de fyra ni har semester och behöver stöd i hur tusan ni ska kunna umgås med varandra dygnet runt utan att bli osams.

Livet och vardagen är inte lätt. Kärlek är inte lätt. Varken till dig själv eller andra. Vi hamnar alla på villovägar. Gör felsteg eller snedsteg. Och så får det vara. Det finns miljoners olika perspektiv, erfarenheter och åsikter på och om det här. Det är de här frustrerande perioderna som gör att jag öppnar ögonen. Som gör att jag ifrågasätter. Sedan får jag välja det jag kan och det som är viktigt. För det är de valen som gör att jag hinner återhämta mig i vardagen. Att jag kan behålla ett lugn i det som är jag. Att se allt i mitt flöde och låta det som är intressant få komma in och det som skulle kunna krypa under skinnet på mig rulla vidare. Att komma bort från missnöje. Att se det jag har och ta till vara på det. Att möta människor. Spendera tid med de jag älskar och vara närvarande i det. Lättare sagt än gjort. Det vi kan göra är att försöka.