När yogis blir stela och hittar mellanrummet. I love it. Det där som yogan handlar om. Att hitta friheten i kroppen. Stabiliteten. Att vara närvarande i alla system. Att det inte handlar enbart om rörlighet. Om omöjliga positioner. Om att få benet bakom huvudet. Det där som gör att majoriteten av befolkningen blir rädd för yoga och tänker att de inte kan gå på yoga för de är för stela. Visst är det roligt att ta sig till mer utmanande positioner, det ger en upplevelse. Men i det extrema finns inte alltid känsla. Det där som finns i mellanrummet, där vi möter det där som är det lite läskiga. Ytterligheten kanske kan få oss att bubbla inombords. Utmana. Vad vet jag, alla är olika. Inget är bättre eller sämre. Bara olika. Båda behövs med med intelligens. Yoga för mig handlar om mellanrummet. Visst, vi behöver verkligen röra på oss i dagens samhälle, men majoriteten av oss behöver en grundläggande rörlighet och funktion för det dagliga livet. Rörlighet och stabilitet. Vi behöver få känna. Av någon anledning har samhället lite glömt bort hur det är att plocka bort prestation och press och istället hinna reflektera. Jag upplever att när vi kommer på att vi har för många saker att göra så lägger vi till något, istället för att plocka bort. Om jag gör det här också, kortar ner lunchen, sover lite mindre, eller hoppar den där tillställningen så hinner jag göra klart det där andra och blir lite lugnare, får mer gjort och så kommer jag kunna slappna av lite mer. Jag själv övar på detta varje dag och hamnar ofta i fällan. Som så många andra. 

Det fysiska och det mentala hänger ihop. Är du lugn i sinnet är också kroppen mer följsam. Är du ständigt i gränslandet mellan kanten och stupet är det mesta du gör med lite mera prestation. Det är svårare att släppa taget i gränslandet. I mellanrummet blir färgerna mer dynamiska, nyanserna får betydelse och höstloven berättar för oss att skifta färg och släppa taget är det som skapar förnyelse. Nytt liv. 

Det var en härlig befrielse att läsa artikeln där citaten nedan kommer ifrån. Tack Satu Tuomela för att du delade den. Länken hittar du längst ner. Gör den till din egen.

“I’ve lost at least 50% of the mobility I had when I was addicted to extreme postures,” she says. “I have a normal range of motion now. I’ve never felt better.”

I could say the same thing. I’m stiff again, but it no longer feels like tension. It feels like I’m being held, like I have a silhouette, a boundary, like I can locate myself. I no longer want to be everywhere and nowhere. There’s no need to escape".

http://matthewremski.com/wordpress/when-yogis-stiffen-up-and-find-the-in-between/

Foto: Therese Hagstedt

Foto: Therese Hagstedt