Ytterligheter, det mesta vi kommer ihåg. Sorg. Glädje. Lycka. När vi är uppe på toppen. När vi är nere på botten. Men det är när jag sitter på spårvagnen 6.21 en mulen och lite blåsig morgon som det kommer till mig. Tacksamheten. Insikten. Känslan. Det är i mötet med människor som jag klämt in fast jag egentligen inte trott mig ha tid. Det är i tårarna i det hektiska, det stressiga. Det är efter det obekväma samtalet om den förbannade skylten för att marknadsföra studion. Det är i uppgivenheten i kvittohögen framför mig och bokföringen som ska in. Det är i ansträngningen att leverera kvalité och en upplevelse. Då den positiva ansträngningen. Förberedelsen i att förmedla ramarna för en människa att få uppleva och ta ansvar för sin egen yoga. Sitt eget liv. Jag ansvarar för mitt. Det är i städningen, både inombords och utombords. I praktiseringen. I meditationen. I de ofantligt många timmarna av arbete. Det är där det händer. Livet. Drömmen. Vardagen. Toppen och botten lär oss att vi lever. Lyckan i att åstadkomma det vi vill uppnå. Sorgen i att misslyckas. Lika viktiga både två. Det som sker där emellan. Vardagen. Ansträngningen. Skratten. Gråten. Möjligheten att göra om. Göra rätt. Göra fel. Göra annat. Det är där livet sker. I mellanrummet. Det är där det händer. Ge det den uppmärksamhet det förtjänar. Vägen till och från ytterligheterna. Där mest tid finns. Av livet.