Jag har den senaste tiden läst många blogginlägg, korta instagramposter och artiklar om utbrändhet, utmattning och depression. Jag känner igen mig i nästan alla eftersom jag själv varit där. Det som slår mig är att många skriver att de inte känner igen sig själva och saknar sitt gamla jag. Hjärnan skadas vid utbrändhet, minnet försämras, intryck kan inte vara i samma mängd som tidigare, ljud och mycket folk blir nästan omöjligt. Sociala relationer och mingel får stå tillbaka.

Jag kan förstå att man saknar sin gamla förmåga att ta in och orka träffa människor men jag får själv en tankeställare när jag läser om saknaden av att inte vara lika effektiv längre, klara av lika många saker och så vidare. Om det hade varit ett bra mönster i de avseendena så hade väl utbrändheten kanske inte varit där hos mig? Eller det kanske den hade men i en annan form. Alla har sin egen upplevelse och ståndpunkt i detta och jag kan bara gå till mig själv. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till den Johanna som var sjukt effektiv, jobbade konstant, levde ett halvår framåt i tiden varje dag. Sedan är det olika för olika människor. Förutsättningar ser olika ut beroende på arbete och livssituation. Jag utgår från min upplevelse och när jag ser tillbaka så var jag ju tokig. Men det såg jag inte då. För det gör man inte. Jag lurar nog mig själv ganska ofta fortfarande. 

Jag är också, som jag ofta läser, frustrerad över att jag inte alls är stresstålig, inte klarar av mer än en sak i taget och får panik när jag inte hinner det jag har tänkt eller när folksamlingen blir för stor och ljudnivån för hög. Men det är just det, jag tänker nu. Det gjorde jag inte innan. Jag märker när signalerna signalerar. Jag skulle aldrig vilja hamna där igen men jag skulle heller aldrig vilja ha de beteendemönster jag hade innan. Jag har redan blundat för många gånger under hösten och det visar sig när det kommer fram att jag glömt saker, missat vissa administrativa viktiga detaljer i mitt företag. Missat återkoppling till andra människor. Vissa saker skulle jag kunna ha valt bort, andra inte. 

Jag vill inte bli den jag var. Jag vill vara den jag är. Med de skavanker som är nu. Med de erfarenheter som påminner mig varje dag om hur jag lever min vardag. Ibland gör de mig galet frustrerad men de hjälper mig att välja en bättre väg för mig. Jag är så glad att många pratar om detta men det gör mig förkrossad hur många som känner igen sig. Och jag vet helt ärligt inte vad som förhindrar det. Det finns många vägar men samma väg är inte rätt för alla. Vissa avseenden är individuella, andra ligger i samhället, förväntningar och strukturer. Min väg var yoga och mycket samtal. För någon annan kan det vara något annat. Yoga är fortfarande lika viktigt men annan träning likaså. Vara ute, sysselsätta mig med andra kreativa saker som inte direkt har med mitt arbete att göra. Och skriva, tack och lov för skrivandet. 

Foto: vegafoto,se

Foto: vegafoto,se