Då är det dags att lyssna. Innan den skriker. Innan den får panik. Ångest. Och slår bakut. Tack och lov skriker den inte. Men den gör sig påmind. Tydligt. Insidan höjer rösten på många sätt. Uttrycker sig i tankar, irritation, inflammationer, dålig sömn, korta stubiner och korta frågor och svar. 

Insidan vill ha kärlek, lugn och ro. Så det ska den få. Den började viska för ett par veckor sedan men ibland låtsas man inte höra. Det brukar gå ganska bra. Så långt tills den höjer rösten.

Tänk att det finns skam i att vara trött. Att oroa sig för att andra ska se en som svag för att kroppen och hjärnan behöver stanna upp och samla energi. Att man ska fundera på om man mister jobb, umgänge eller annat för att man berättar hur man mår. När nästan alla känner samma saker fast de vågar inte säga det. Det finns de som tycker att det är en svaghet. Det finns det som inte tycker det. De tycker det är klokt. Vad som är viktigt är om din insida viskar, höjer rösten eller skriker. Och vad du gör åt det. 

Mer och fler pauser bokas in i min kalender. Downshifting, som jag tappat helt, kommer tillbaka. Ingen mobil efter 20.00 om det inte är nödvändigt. Påverka det som går att påverka. Göra annat. Göra inget. Påminner mig själv om det jag själv säger - den som har mest att göra vinner inte.

IMG_5751.PNG