Den där som bara kommer. Som man inte vet var ifrån den kommer. Plötsligt ligger den där i halsen. Omöjlig att få bort. Var som helst och överallt. På jobbet. I bilen. Bland vänner. I mataffären. I ensamheten. Sen bryter den ut. Okontrollerad.

Igenkänningsfaktorn tror jag är stor på denna. Vi är ett ängsligt folk. Vi lever i ett ängsligt samhälle. Vi ska alla lyckas här i livet. Vi ska jobba och ha familj. Vi ska briljera på många olika områden. Vi ska läsa böcker om hur vi ska hjälpa oss själva för vi mår ju så dåligt. Vi ska bli bättre atleter och vi ska bara äta bra mat. 

Allt ska se bra ut utåt. Eller är det bara en illusion? Är det bara något påhittat för vi vet ju alla innerst inne att alla familjer har sina svårigheter. Alla människor är sårbara. Alla människor har ett stopp för vad den mänskliga kroppen klarar av i påfrestning. Var stoppet är kan vara individuellt men att vi alla möter oro, sorg, besvikelse, ilska, skam, skuld, lycka, glädje, tillfredställelse, det är ett som är säkert. Ju mer vi pratar om att alla bara visar yta desto mer ser vi det ju så. Människan vill hävda sig på ett eller annat sätt och hur du möter det, det kan bara du försöka styra efter förutsättningarna. 

Ängsligheten bygger grunden för den okontrollerade gråten.  Ängslighet håller oss också levande. Gör att vi reflekterar. Analyserar och argumenterar. Den är också något bra. När vi lyckas vända den till det där braiga. När vi kan förankra i oss själva att vi alla i grund och botten är samma. Samma känsloregister. Sedan är vi på lite olika resor. Gråt bör ha plats i våra liv. Mer än vad den får. Gråt är förlösande. Frihet. Okontrollerad gråt däremot grundar sig allt som oftast i ångest. Ångest för allt vi inte klarar av.  Trötthet. Otillräcklighet. 

Den okontrollerade gråten botas genom samtal, erkänna känslor och beteenden för sig själv, vara med sina tankar (det där läskigaste som finns). Det kan man göra på yogamattan, i naturen, i löpspåret, i samtalet, i tystnaden. Så som det passar dig. Var du vill.  Och jo, du kan.