Hur ofta gör vi det egentligen? Släpps fria i gemenskapen. Ohämmade. Precis de vi är. Utan dömande blickar eller ord. Ytan yttre ramar, förväntningar eller förutfattade meningar. Yttre omständigheter som sätter stopp. Så kan man ju inte göra. Det kommer ju folk tycka är konstigt. Det som också sätter stopp är faktiskt vi själva. Men så kan jag ju inte göra. Tänk om någon ser mig. 

Ja, tänk om. Vad har du helst, instängdheten i att ständigt göra "rätt" och vad som förväntas. Eller att få känna frihet, lättnad, vara oövervinnerlig.  Det är inga revolutionära saker jag har i åtanke här. Det är vibrationer, det är dans, det är stillhet, det är insikt. Det är det som ger frihet. Just idag var det just det. Ett lättare sinne som kan skölja över alla delar av dig. Över vardagen. Över livet. Dansa, skaka, vara stilla. Ensam eller i gemenskapen.

Frihet och att vara ohämmad. Så kände jag mig på förmiddagen idag när jag tillsammans med min grupp av blivande yogalärare hyllade detta tillsammans. Vi skakade, vi dansade, vi praktiserade. Vi yogade med samma bas på vår egen matta med våra egna variationer, vår egen frihet, vår egen takt, vårt eget inre. Men i gemenskapen. I stöttningen av att alla får vara sig själva. Tillåtande. Tillit till varandra. Det är då magin sker. 

Omslut dig med de som är tillåtande. De som ger dig trygghet. De som bär dig. De som stöttar dig. Yttre ramar spelar mindre roll. Vad du äger. Vad du jobbar med. Vilka objekt du identifierar dig med. Inre ramar och att våga vara du är det som är viktigt. Det som rockar. Det som är unikt. 

Galet tacksam för gemenskapen. 

Foto: vegafoto.se

Foto: vegafoto.se