Det gör jag alldeles för lite. Säkert du med. Förra veckan hade jag besök på studion av ett gäng driftiga fantastiska kvinnor som var nyfikna på min historia och hur jag tagit mig dit jag är idag. Och hur jag faktiskt förhåller mig till det. Jag var lika nyfiken på dem men det är en annan historia.

Det är häftigt när man hör sig själv berätta om vad man gör och varför. Det är som att man ibland glömmer själv för att det ibland går av bara farten och ibland är det istället faktiskt fruktansvärt jobbigt så man vill bara ta sig igenom det eller över puckeln. 

Det är så lätt att säga att man ska gäldas över det lilla och se under tiden vad man gör, vilka delmål man passerar. Men det är svårt. Det går i perioder. Vissa tider är jag sjukt nöjd över många saker och vissa perioder är allt nedgrävt. 

För mig funkar det att skriva för att påminna mig själv och göra mig själv medveten. Kanske egentligen inte så mycket att berätta med ord. Det funkade denna gången men det var också ett speciellt tillfälle. I enskilda samtal med människor kanske man tror att den andra inte lyssnar på komplimanger eller tar dem till sig. Men det tror jag att många gör även om det inte märks. Så fortsätt uppmuntra och uppmärksamma varandra. Det är det som gör skillnad i vardagen. 

Mer cred åt folket. Åt det som är bra. Åt det stora som det lilla. Inte bara till den som åstadkommer mest utan också ibland den som åstadkommer minst. Det kan vara en bedrift i sig. Jag har sagt det förr, det tåls att sägas igen; den som har mest att göra vinner inte. Klappa dig på axeln. Ge andra high five. Att klara sig genom dagen och andas kan vara gott nog och räcka alldeles tillräckligt. 

You-Are-Awesome.jpg