Häromdagen var jag en av de yogis, vid sidan av Isabel Holmquist, Milla Floryd och Sam Aziz som varsin morgon var energistationen på Göteborgs Centralstation. Lugnet i folkmassan. Den där punkten för att få andra att stanna upp och reflektera, eller ännu bättre - spontanyoga. På en stor matta, mitt bland snabba steg, alltid på väg var det minst sagt en speciell upplevelse. Häftig och förvånansvärt grundande upplevelse. Det är så lätt att ryckas med. Följa strömmen. Göra som andra. Titta på andra och göra samma för det verkar ju bekräftas och vara poppis. 

Att få röra sig långsamt bland människor i konstant snabbare rörelse gjorde mig mer fokuserad än på länge.  Tillåtelsen för egen del och tillåtelsen till andra att få stanna upp. Stå still eller gå långsammare. Följa något följsamt, mjukt och vackert. Få vara upp och ner och se det där snabba stegen sakta ner, stå still för att sedan fortsätta lite lugnare. Det var coolt. Grundar man sig själv grundar man andra. När man vågar. Vågar dela till andra. Om både högt och lågt.

Man kan ju tänka sig att det kan vara läskigt att vara exponerad på det sättet på en offentlig plats. Men det var snarare tvärtom. Befriande. Befriande att få vara sig själv och stå för det.

Det är tillåtet att stanna upp och samla energi. Det är faktiskt ganska korkat att inte göra det. Men det är inte riktigt så vi lever. Inte riktigt så samhället fungerar. Om vi inte själva ändrar på det.