Det är ganska märkligt egentligen att vi förväntar oss att med balans så ska också någon form av stillsamt eller "stadigt" läge infinna sig. Mittpunkten mellan högt och lågt. Balans är ju alltid i vibration. Alltid i en svajande dans eller vind. Varför förväntar vi oss då att allt ska vara lugnt? "När jag någon gång äntligen kommer i balans ska jag..." Sorry, aint gonna happen. 

Balans är liv. När du lyfter ena foten börjar genast något vibrera inom dig. Stabilisera. Följa dig. Stötta dig. Det behöver inte alltid storma. Balans är att följa med i det som händer. I konstant förändring och flöde. Ingenting i naturen är i stiltje. Det är ett kretslopp av liv och död. Att balansera vardagen är nog att leva. Med allt vad det innebär. Strävan efter en ouppnåelig balans ger snarare kanske motsatt effekt. Vad tror du?

Balans är att dansa med dig själv. Insidan. Utsidan. Det är meningen att det ska vibrera. Det är det svåraste vi övar på. Både fysiskt och mentalt. Men det är nog precis det som är meningen. Övningen sker hela livet. Den står inte still. 

Foto: vegafoto.se

Foto: vegafoto.se