Idag var jag på yoga och jag hörde en kvinna säga till en annan att hon kände av sin ländrygg så mycket. Det kan ju finnas många olika anledningar till det som jag inte känner till. Hon tillade att det här kanske inte var så bra ändå och att hon inte skulle göra yoga. Det kan ju absolut vara en god idé i hennes fall. Eller inte, vad vet jag. Men jag kom att tänka på att vi som människor så ofta relaterar något som känns med något som inte är bra. 

Att vi ska undvika det som är jobbigt eller känns snarare än att ta reda på vad anledningen är eller vad det kan bero på. Vad man kan göra åt det. Fysiskt eller mentalt. I ett större perspektiv.  Det som känns är inte alltid farligt. Snarare bra. Så länge det inte är en skada såklart. Ni fattar nog vad jag menar. Annars gör du en egen tolkning och den står för dig. Vissa saker som känns eller gör ont är givetvis inte bra. 

Varför är det så? Rädsla? Jobbigt att ta itu med? Bekvämlighet? Det som känns är det som berättar något för oss. Lär oss att vara i oss själva. Lära känna kroppen. Och knoppen. Det är när det känns som det kan ske utveckling. Transformation. Allt som känns behöver ju inte vara skitjobbigt för att det ska få oss att öppna ögonen eller tänka efter. Att våga analysera istället för att trycka bort. Och agera utefter det. Det är nog det som tar oss framåt. Allt som känns behöver inte vara farligt.