Jag har skrivit förr om det här fenomenet att gå många utbildningar, skaffa sig fina poäng på pappret men inte skapa utrymme för ny kunskap att landa och förankra sig. Ska du undervisa något till någon annan måste du själv ha upplevt det. Annars är det bara en reproduktion av något annat. Ett rapande av någon annans ord. Någonstans måste det förankras. Landa i dig och bli till dina ord. Öva på det du vill förmedla och du måste framför allt själv GÖRA det själv. Vill du undervisa meditation så måste du meditera själv. Vill du undervisa yoga måste du yoga själv. Vill du vara fotbollstränare måste du på något sätt hålla dig uppdaterad inom ämnet, testa övningar och teknik. Du måste inte bemästra varje liten detalj men du behöver veta vad du pratar om.

Det behöver inte bara handla om yoga, egentligen om allt i livet. Nya lärdomar, insikter, diskussioner får alltid en djupare innebörd efter reflektion. Att inte bara skaka av sig, när man försökt, vridit och vänt och eventuellt fått ett nytt perspektiv eller åsikt så kommer den, "the sweetness", ett annat resultat eller utgång. När vi gör någonting med det. Inte bara låta det passera med vinden och notera att det var lite blåsigt den dagen. Utan när något från det inre dragit oss framåt, den inre kraften och styrkan, viljan att förankra något och klokskapet i att låta något vara. Det är då det händer, när det kan förmedlas genom dig. 

Practice it before teaching it. Lätt att säga säga, lite svårare att göra. Men så nödvändigt.

IMG_5598.JPG