Stillheten - älskar du den eller skyr du den?

Foto: vegafoto.se

Intensivt. En upplevelse jag vågar tror att alla har upplevt. En intensiv känsla av något slag. I kroppen, i tanken, i känslan, i tempot. Det kan vara härligt intensivt och det kan vara obehagligt intensivt. Intensivt behöver inte vara farligt, sällan än det det. Men det är ändå något vi ofta skyr eller försöker ta oss från när vi är där.

Jag hade en intensiv upplevelse igår när jag gjorde en Breathwork meditation. Jag har gjort det många gånger förr men inte på länge. Efter en stund kröp det i kroppen, som att den ville fly så fort det gick. I huvudet ville jag inte det. Jag var lugn, men den fysiska reaktionen var väldigt intensiv. Såklart stack tanken iväg också då och då.

Sedan blev det lugnare. Lugnt. Ett tillstånd som är välbekant. Att pendla mellan intensitet och lugn känner jag väl igen och befinner mig där ofta. Det räcker att jag går upp på morgonen och startar dagen så är jag där. Kanske du med? Jag vågar tro det.

Det som kommer efter det. Efter lugnet. Det är stillheten. Den är inte lika välbekant längre. Den har varit men är inte längre. Bli förälder, pandemi och många flyttar har stått i vägen för det. Utebliven sömn har stått i vägen för det. Stillhet. Det är det som kommer efter lugn. Känner du igen det?

Vänta in dig själv

Först är det intensivt, sedan är det lugnt. Sedan kommer stillheten. Stillheten som vi så sällan väntar in. Lugnet kan vi nog finna någon gång i vardagen, någon gång under dagen. Även om det bara är för ett ögonblick. Men sedan rusar vi vidare till det intensiva igen. Lugnet är ljuvligt, livsavgörande. Men stillheten, stillheten är guld. Det är där det händer. Det är sällan jag väntar in mig själv nu för tiden. Jag har varit ganska bra på det, men just nu är jag inte det. Jag planerar att bjuda in stillheten igen. Väntar du in dig själv? Oftast handlar det bara om ett andetag extra. Våga stanna kvar.

Det kan tyckas svårt, eller rent av tråkigt, att vänta in stillheten men det är så skönt när den är där att det är svårt att inte vilja komma tillbaka dit då och då. Mellan jobb, aktiviteter, socialt umgänge, transporter hit och dit så finns det kanske inte så många luckor kvar. Jag tänker att stillhet inte behöver vara speciellt långt varje gång för att vara och stanna kvar en längre tid. Det behöver heller inte vara samma slags stillheten varje gång. Ibland kan det vara den fysiska kroppen, ibland kan det vara tanken, ibland kan det vara den fullbokade kalendern.

Möta det obekanta och läskiga

Stillhet kan vara läskigt, är det där du möter dig själv? För mig är det mer i lugnet jag möter mig själv och mina goda och mindre goda sidor, känslor och analyser. När jag börjar vila, börjar slappna av. Då kan jag gärna börja längta tillbaka till intensitet så jag slipper ta hand om det jag möter. Stillheten är steget efter det. Där är det tyst.

Precis som jag kan längta till intensitet, kan jag längta till lugn, kan jag längta till stillhet. De ger en sådan dimension till livet, till upplevelser, till ögonblick. Det gör det lättare att hantera svåra stunder, ledsamma stunder, arga stunder och vilsamma stunder.

Ett tu tre - intensitet, lugn, stillhet. Jag hade glömt av tre. Nu kommer den tillbaka. Tänk att en upplevelse, en gång, en timma en tisdagskväll kunde påminna mig om något så stort.

Hur är det med dig och din stillhet? Älskar du den eller skyr du den?